Primaleve 120x64

Telefon: 070 - 376 74 25
E-post:info@primaleve.se
Webb:www.primaleve.se

Kategorier på sidan

Din association till ”hembygdsgård”?

Vad tänker du på när du hör ordet ”hembygdsgård”?

Berätta gärna.

Själv tänker jag ”timmerhus”. Och så tänker jag ”fika”, för är det något man oftast kan göra på en hembygdsgård är det att fika.

På bilderna syns kaffestugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Ett timmerhus. Där man kan fika.

Det bjuds till kaffe vid vedspisen i kaffestugan på Västanfors hembygdsgård..Här intas fika i kaffestugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta

Hur kom folk upp i tid förr i tiden?

Vem tänder i spisen?

Vem tänder i spisen?

Ett tag har jag funderat på hur människor har tagit sig upp i tid på morgnarna genom historien. Tuppen känns nyckfull och även om vällingklockan ringde och väckte många var det ju någon som skulle ringa i vällingklockan – och vem väckte den personen?

På facebook finns en grupp som heter ”Vi som använder mobilen som väckarklocka”. Den har för närvarande 82 medlemmar. Jag skulle kunna bli nummer 83.

I ”Populär historia”, nummer 5 1997 kan man läsa om den här frågan. Svaret verkar vara just ”tuppen” eller att människor hade som uppgift att agera väckare.

Om väckaren skulle vakna ungefär när alla andra skulle somna, kanske för att det till arbetsuppgifterna även hörde att vaka mot inbrott, brand, fiendeangrepp och annan fara, så förstår jag hur det gick till; någon väckte en och såg till att man tog sig an sin tjänst. På fartyg och som brandvakt innanför stadsmurarna eller på kloster till exempel.

På ställen där det arbetades dygnet runt och man bodde på eller i närheten av arbetsplatsen, antar jag att man väckte varandra vid skiftbyten, som på sjukinrättningar eller industrier – eller man vaknade kanske av att föregående skiftlag traskade förbi ens ytterdörr på väg hem till sängen?

Vällingklockan användes förstås ofta. Den hördes på långt håll. Den ringde vid stora industrier där skiftarbete pågick.
Den ringde även på stora jordbruk och gods där inget nattarbete pågick men man ändå var tvungen att vakna i tid. Men då undrar jag igen vem som väckte väckaren.

Den jag mest bekymrar mig över är lillpigan. Hon som skulle upp och tända i spisen innan någon annan vaknade. Hur vaknade hon? Kanske av ren nervositet över att inte vakna i tid?

Min mobil ringde nu för bra länge sedan och jag konstaterar att det faktum att man kommer upp i tid inte automatiskt innebär att man får så mycket gjort.

Minnen från tvätt- och bagarstugan vid Engelsbergs Bruk.

Den gamla tvätt- och bagarstugan intill Engelsbergs Bruk är aktuell i min tillvaro just nu. En entreprenörskollega och jag erbjuder paket där för grupper som kan komma och baka, bli guidade, göra luffarslöjd och ha picknick på nybakt bröd med goda fyllningar. I Barnens Bergslag ska vi använda den till aktiviteter för barn – och jag har valt den som studieobjekt i den kurs i kulturmiljöpedagogik som jag går på Linnéuniversitetet i Kalmar.

Här om dagen var jag där och fotograferade lite. Bilder som ska bifogas läxan som mejlas senare idag till Kalmar.

Jag var hemsamarit i Ängelsberg under sent 1980- och tidigt 1990-tal. Jag lärde känna gamlingarna och genom dem det Ängelsberg där jag började guida i samma veva. Det gav kunskaper på ett djupare plan än mitt läsande i diverse kompendier och böcker kunde hjälpa mig med.

De berättade bland annat om sina minnen från tvätt- och bagarstugan. Den byggdes på 1700-talet och användes långt in på 1900-talet.

Kvinnorna mindes hur lyxigt det var när man fick en egen tvättmaskin i hemmet och slapp använda tvättstugan.

Men mangeln var bra och den använde man även efter tvättmaskinernas intåg hemma. Även bagarstugan användes då och då för storbak.

Männen mindes mest dofterna från tvätten och det varma, rena vattnet att bada i efter en veckas slit på vintern. Någon drog sig till minnes ungdomens tjuvkik då kvinnorna badade där.

Än finns det eld och bröd i bagarstugan. En rejäl stenmangel finns här, som fungerar fint. Linnet blir så slätt, så slätt. Kunskap och minnen från tvättstugans många dagar finns samlade i en pärm som guiderna tar fram då det är visningar av bruket på sommaren. Det här är hygienens kemi, matens kunskap, vår vardagshistoria. Så olikt och ändå så likt.

Arbetet vidgar vyerna: historia till framtid, trädgård till petroleumindustri.

Raffinaderiskorstenar

Raffinaderiskorstenar

Det senaste året har bland annat gett mig uppdrag inom – och därmed förmånen att få fördjupa mig i – trädgårdshistoria, tillgänglighet och anpassning, adeln i Bergslagen på 1700-talet och nu läser jag om oljans – petroleumindustrins – historia.

Jag läser just nu en väldigt bra bok av Brita Åsbrink, ”En historia om eldfängd olja och revolution i Baku” och roades av följande, när det handlade om vad bröderna Nobel döpte – och ville döpa – sina fartyg till:

”Man ville gärna döpa ett fartyg efter Alfred Nobel, vilket denne dock bestämt undanbad sig: ”Det finns grava invändningar mot detta. För det första är det en Hon [---] och då Ni påpekar att hon är både fin och vältrimmad, så skulle det framstå som ett dåligt omen att döpa henne efter ett gammalt vrak.”"

1700-talsmänniskor roar och fascinerar.

I arbetet med min text till boken Järnladies, som Ekomuseum Bergslagen ger ut till sommaren, har jag på sista tiden ägnat en hel del tid åt att läsa på om en släkt som verkade bland annat på Engelsbergs Bruk på 1700-talet.

Engelsbergs bruk - hus från 1700-talet. Foto Primaleve Kulturtjänst.

Engelsbergs bruk - hus från 1700-talet.

Det som från början kändes skrämmande avlägset och ibland svårt att förstå har med tiden blivit allt mer roande och fascinerande.

Ibland har jag skrattat högt.
Ibland har jag lagt pannan i djupa veck i mina försök att förstå.

Arbetsliv och sällskapsliv, vardag och fest, barndom, vuxentid och ålderdom – så mycket går att känna igen sig i och ännu mer väcker frågor om hur det egentligen var. Hur de kände, tänkte, vad de ville och varför.

Förresten så har årets första Ekoblad kommit ut i dagarna.
Där kan ni läsa mer om den här boken och de andra böckerna som finns/kommer att finnas att köpa från Ekomuseum framöver.

Frågan om kulturens värde.

Den svåra frågan om kulturens värde omskrivs idag i krönikan ”Nu måste vi börja kulturshoppa” av Lars O Ericsson i Svd.

Frågor intressanta för en entreprenör som delvis arbetar i kultursektorn.

Guide: hundratals år på 45 minuter, anpassning och integritet.

Under en guidad visning ska ett besöksmåls långa historia, eller en stor utställning, berättas på cirka 45 minuter. Visningen ska dessutom vara anpassad efter många önskemål. Guider utmanas varje dag i sitt arbete.

Ofta hör jag talas om en oenighet mellan guide och uppdragsgivare, vad gäller hur de guidade visningarna ska genomföras. Detta

Guidar blivande uppfinnare

Guidar blivande uppfinnare

gäller främst på platser där en stor del av verksamheten sker på ideell basis.

Uppdragsgivaren vill att visningarna ska vara roliga, korta, ”allmänna” och lättillgängliga.
Guiden tycker att besöksmålet är roligt precis som det är, berättar gärna så utförligt som möjligt och tycker att det blir än mer intressant ju fler detaljer som tas med.

Guiden har ingen lätt uppgift här. Inte uppdragsgivaren heller. Vem bestämmer hur ett besöksmål ska presenteras? Vem skriver guidemanuset?

Det ena besöksmålet är inte det andra likt när det gäller vem som äger stället, vem som sköter det, vem som har visningsrätten, vem som guidar och vem som betalar vem. Problemen blir olika beroende på de här förhållandena.

Här vill jag ge ett exempel och jämför därför två guider:

  • den ena guiden anställs för att han eller hon är en duktig pedagog som är kunnig när det gäller besöksbranschens villkor, snabbt lär sig nya utställningar och besöksmål ”tillräckligt bra” och som dessutom är mån om att göra karriär. Denna guide får en bra lön, en arbetsbeskrivning och kan besöksbranschens bättre än besöksmålet.
  • den andra guiden anställs för att han eller hon är oerhört duktig på besöksmålet, har god lokal- och personkännedom i trakten, har engagerat sig och kanske arbetat ideellt kring besöksmålet länge, har en låg eller ingen lön och inget större intresse av att göra karriär. Den här personen kan besöksmålet bättre än besöksbranschen.

Oavsett vem guiden är måste han eller hon anpassa sig på varje visning, inte efter en, utan efter flera saker:

  • Uppdragsgivaren, som anlitar guider, annonserar och bekostar skötseln av besöksmålet och lönen till guiden.
    Här kan vi tänka oss att guide ett engagerar sig mest.
  • Besöksmålet - som kräver olika saker av sina guider och besökare då det bjuder på olika miljöer; alltifrån marmorgolv och ljusa pelarhallar till gropiga jordgolv och höga trösklar i dunkla, fuktiga lokaler.
    Här anpassar guiderna sig lika mycket, även om guide två kanske engagerar sig mer, kan betydligt mer och vill visa mer.
  • Besökaren. Alla besökare har olika grundkunskap, olika anledningar till att vara där, olika önskemål och förväntningar. Grupper ska bemötas olika, men inom gruppen ska alla behandlas lika; få lika mycket, få delta lika mycket, oavsett grundkunskap och aktivt engagemang i visningen.
    Här har kanske guide ett mer fokus på gruppen, medan guide två har mer fokus på besöksmålet – enligt uppdragsgivaren ibland på bekostnad av gruppen.
  • Sist men inte minst är det guiden själv. Varje person måste få vara sann sin integritet. Det gäller oss alla, oavsett var vi arbetar och vem vår uppdragsgivare är. Här är alla guider olika naturligtvis! Men delvis beror integriteten på fokuset ovan:
    är guiden mer intresserad av branschen, karriären och därmed att göra uppdragsgivaren nöjd. Eller är guiden mest intresserad av besöksmålet, det egna (ideella) engagemanget och av extrasysselsättningen.

Man kan tycka att någon som arbetar ideellt borde få göra precis som han eller hon vill. Men ofta betalas skötseln av besöksmålet av någon annan, liksom annonser som gör att det kommer några besökare över huvud taget. Och då har den som betalar rätt att ställa krav.

Å andra sidan: vad har en uppdragsgivare för rätt att ställa krav på hur en guidad visning går till om arbetet sker ideellt eller med en lön som knappt glädjer ens den som är ute på sitt första sommarjobb.

Inom kulturen är det vanligt med ideellt arbete, vilket är tur och bra på många sätt. Framför allt väcker det spännande och intressanta frågor. Detta är några av dem.

Det enda jag vet är att en bra guide är värd en eloge och allra minst sin vikt i guld: Flera hundra års historia (minst!) på 45 minuter, för en liten lön eller ingen alls, och med anpassning efter uppdragsgivare, besöksmål, besökare och ändå sann mot sig själv.
Hatten av!

Vilket är ditt favoritmuseum på nätet?

Ja, vilket är ditt favoritmuseum på nätet?  Och vilket är ditt favoritmuseum som ännu inte finns på nätet?

Tipsa mig gärna om de hemsidor du tycker är allra bäst; som fascinerar och inspirerar, roar och informerar. Som du återvänder till och som får dig att vilja besöka museet på riktigt – kanske inte bara en, utan flera gånger!

Tala om vad det är du tycker är så bra med sidan. Vad skulle göra sidan ännu bättre?
Har du varit på ”det riktiga” museet också? Vilket hittade du först – själva museibyggnaden eller hemsidan?
Vilket museum tycker du om som ännu inte har en hemsida?

Är ditt favoritmuseum på nätet kanske Dansmuseet eller Junibacken i Stockholm, Karlskronas Marinmuseum eller skolplanschmuseet?

Välkommen med dina tips!

God fortsättning på 2011.

2010 bjöd på spännande och intressanta uppdrag för gamla och nya uppdragsgivare.
Jag vill tacka alla för gott samarbete under året som gått och önska tidigare som kommande uppdragsgivare och samarbetspartners god fortsättning på 2011!

Nyårshälsning. Foto, Primaleve Kulturtjänst

Nyårshälsning. Foto, Primaleve Kulturtjänst

2011 verkar bli ett spännande år på många sätt.

Några av uppdragen från 2010 rullar på under vintern och ska avslutas framåt våren.
Jag hoppas på nya och intressanta uppdrag och fina samarbeten under 2011 då jag även kommer att studera deltid på två distansutbildningar, en på Örebro universitet och en på högskolan i Kalmar/Linnéuniversitetet.
Jag har dessutom precis påbörjat arbetet med tre egna idéer som jag tänkt på och planerat för ett tag. Under året hoppas jag kunna ge de här idéerna luft under vingarna.

Här kommer jag som tidigare att skriva om Primaleve Kulturtjänsts arbete och berätta både om studier, de nya idéerna och olika uppdrag. Jag hoppas vi ses och hörs under året. God fortsättning på 2011!

Vill du ta dig an ett fruntimmer?

Den frågan fick jag av Ekomuseum Bergslagens verksamhetschef Christina Lindeqvist och den handlade om ett nyligen påbörjat bokprojekt.
Projektet går ut på att kvinnor som nu lever eller verkar i Bergslagen ska skriva om kvinnor som på ett eller annat sätt verkat i Bergslagen genom tiderna.

Boken blir som en resehandbok: miljöerna där historierna i boken utspelade sig finns till stor del kvar idag, så du kan själv resa dit och uppleva dem.

Ekomuseum Bergslagen blir utgivare, med Christina Lindeqvist som redaktör, och samarbetar i projektet med länsmuseerna i Västmanland, Dalarna och Gävleborg.
Några av skribenterna kommer därifrån, resten av oss är frilansare.

Några har redan valt vilka de ska skriva om. Andra funderar fortfarande.
Många är de spännande och fascinerande levnadsberättelser som skulle platsa i boken, men det finns endast plats för cirka 20 berättelser, så urvalsprocessen är hård!

Själv är jag en av dem som fortfarande funderar på vem jag ska skriva om – böcker; gamla som nya, egna som bibliotekets, och Google, är mina hjälpmedel när jag läser och läser om de historiska kvinnor som väcker min nyfikenhet, och försöker välja… vi får se vem det blir!

Boken ska heta ”Järnladies” och vara klar och utgiven inför sommaren 2011.

Kvinnoliv i Bergslagen - mer än pelargoner i köksfönstret. Foto: Primaleve Kulturtjänst.

Kvinnoliv i Bergslagen - mer än pelargoner i köksfönstret. Foto: Primaleve Kulturtjänst.