När fattigdomen knaprar på vardagen prioriteras inte resor.
För två hundra år sedan var det många som aldrig lämnade socknen. Man föddes, arbetade och dog på samma plats. Reste man till huvudstaden var det livets äventyr. Utvandringen, främst till Amerika, hade kommit igång; en ofattbar resa som sällan ledde tillbaks till de nära och kära, men de flesta levde kvar på sin födelseort i all tid.
Människorna jag tänker på nu är de som arbetade i de hyttor, smedjor,
gruvor, byk- och bagarstugor, köksflyglar och byskolor, skogsbruk och åkermarker där jag guidat under 22 år.
Jag brukar tänka att nu för tiden kommer resenärer från hela världen och besöker de här människornas arbetsplatser och hem. Förundrade tittar vi på de svartvita fotografierna och undrar ”vilka var ni?”
Vi tittar på griffeltavlornas hartassar, trefötterna på järnspisen, smedernas träskor, husmödrarnas och pigornas hucklen. Vi funderar över de tomrum arbetarna lämnat efter sig vid hyttornas vattenhjul, i gruvornas nu vattenfyllda hål och bredvid stenmangeln.
De personliga ägodelar som finns kvar i bostäderna i form av hårspännen, monokler, vackert utformade muggar, tavelramar med fotografier av nära och kära, den tummade bibeln med anteckningar om födda och avlidna, leksaker och kläder griper tag i oss och vi VILL: vi vill få kontakt, vi vill veta mer, vi vill berätta om våra liv och höra mer om deras.
Här står vi; 100, 200, kanske 500 eller 2000 år senare och söker kontakt. Vi kommer från när och fjärran; Japaner, Engelsmän, Amerikaner, Tyskar och Holländare guidas runt i den svenska historien, liksom vi tar del av andra länders historia när vi är ute och reser.
De människor vars liv vi nu vill veta mer om, vad skulle de tycka och tänka om de här besöken? Hur orimligt är det inte att japaner står i köket hos kvinnan som aldrig for utanför socknen. Hur märkligt är det inte med de tyska arkeologerna, de italienska arkitektstudenterna och den engelske släktforskaren på de platser där livets geografiska resor var begränsade till gården, granngårdarna, kyrkan, byn, socknen!
Vad är det som lockar oss i de här platserna? Kommer någon att besöka våra egna arbetsplatser om två hundra år. Vilka är det i så fall som kommer och vad kommer de att förstå om hur det verkligen var?
