För ett par veckor var jag på Västmanlands läns museum och Västmanlands konstmuseum, som samsas i de relativt nya lokalerna på Karlsgatan 2 i Västerås, och tittade på utställningarna med en ung släkting. Vi blev sittande framför ett verk i konstutställningen som heter The Street och är gjort av Lars Arrhenius.
I cirka sex minuter visas en animering av människors beteende i ett kvarter under ett dygn: solen vandrar över himmelen, sedan kommer månen. Det är frukost, toabesök, morgonrusch på gatorna. Skolan och kontoren fylls på. Så blir det lunch, sedan eftermiddag då kontoren töms och skolbarnen går hem. På kvällen sitter alla framför tv-apparaterna, folk gympar, det blir dans och bowlas, någon kryper längs gatan och har lite svårt att hålla festens intag kvar i magen medan uteliggarens hund tar ett varv runt kvarteret.
Hela tiden vandrar vårdpersonalen mellan bb där det då och då ploppar ut en nyfödd, och våningen under där liemannen då och då skrider in och tar någon med sig därifrån.
De sex minuterna gick fort och vi satt ett par varv och såg på livet i kvarteret. Annars brukar vi nog vara ungefär lika otåliga, min snart nioåriga släkting och jag, när det gäller att beskåda utställningar och konst.
Så vad var det som lockade oss båda här?
Att det var rörliga bilder eller igenkänningsfaktorn? Kanske en kombination av båda; att hinna se och känna igen ger en känsla av tillfredsställelse. Kanske behöver saker vi känner igen gå rätt snabbt för att vi ska ha tålamod med dem, medan utställningar om sådant som är främmande eller ovant för oss måste få ta längre tid så vi hinner känna in och uppfatta och förstå?
Fast å andra sidan… Igenkänning och fördjupning kan även det vara mycket givande; dels att bli påmind om egna erfarenheter, minnen och kunskaper, samt att läsa och lära mer, upptäcka nyanser, fördjupa kunskaperna.
Jag får helt enkelt gå på fler utställningar med min unga släkting och se om jag kommer fram till några svar. Och om jag inte gör det har vi i alla fall roligt under tiden.
